Tjäder

 

 

Ett seminarie-arbete skrivet om tjädern av Ronney Skoog 2002.

Latin: Tetrao urogallus

Capercaillie (eng)

Auerhuhn (ty)

Grand tétras (fr)

Tjädern, om denne mytomspunne hönsfågel har det skrivits spaltmeter, sanna och osanna berättelser. Ända från de dar då storskogen och vildmarken ansågs som farliga platser där inte bara tjädern levde, den beboddes även av troll, älvor och annat oknytt.

Från den tiden till våra dagar med modernt skogsbruk, ödeläggelse av gammelskog och nya uppfattningar om tjäderns väl och ve.

En säregen cellulosafabrik, som vintertid helt kan livnära sig av de svårsmälta tallbarren. Ja, säregen är han, denna fågel som helst lever tillbakadraget och osynligt i den smygande tystheten, som bara den gamla storskogen kan erbjuda. En tysthet som en tidig vårmorgon plötsligt förbyts i våldsamma och ljudliga bataljer. Det är då som de gamla tjädertupparna drabbar samman, och gör upp om vem som ska föra släktet vidare.

Allmänt om tjädern

Tjädertuppens vikt kan i extrema fall uppgå till 7,2 kg, men normalvikten är 3,5 – 4,7 kg, medan hönan som är betydligt mindre når en vikt av endast 1,9 kg. Vissa individer kan bli upp till sju- åtta år gamla.

Födovalet varierar med årstiden. När snötäcket börjar ge vika för den värmande vårsolen, innebär det att vinterns tallbarrsdiet kan bytas ut mot den alltmer framtinande tuvullen. Allt eftersom värmen stiger och växtligheten tilltar, utökas matlistan med frön, örter och blad. Senare under hösten utgör blåbären en allt större och viktigare del i kostvalet.

Reviret

Från 3 års ålder etablerar tupparna revir, som in mot kärnan är ca 1 ha stort och utgör själva huvudarenan för spelet. Arealbehovet för att täcka in födosöket under hela året är inkl. spelplatsen i genomsnitt 90 ha. Reviret kan liknas vid en tårtbit, och från spetsen av denna så kallade tårtbit utgår ett flertal liknande bitar, vilka bildar revir åt andra tuppar. När en tupp lyckats etablera ett revir, förblir han denna plats trogen i hela sin livstid.

Det vanligaste antalet tuppar med sammanfallande revir, och som vid parningstiden sedan möts vid spelplatsen, (mittpunkten av revirens sammanfallande) för att göra upp om hönornas gunst är 3-7 st., men kan på gynnsamma områden vara fler. Ungtuppar tycks kunna tillåtas att under året vistas inom reviren.

Hönorna hävdar också revir, men bara under våren och en bit in i juni då häckningen är i full gång. Om hönan haft en lyckad häckning, blir platsen hennes barnkammare, till vilken hon sen återkommer vid varje häckningsperiod.

Kycklingstadiet

Hönan lägger i allmänhet 6-9 ägg som hon ruvar i 27-28 dygn. I södra delen av landet kläcks äggen första veckan i juni, medan de längre norrut kläcks 1-1,5 vecka senare. Direkt efter kläckningen beger sig hela kullen ut på en vandring som varar ca 3-4 veckor.

Första dygnet rör sig kullen ca 100 m, för att sen utöka dagsetapperna till 400 m. Andra veckan blir etapperna ytterligare något längre, ca 500 m (givetvis fågelvägen). Denna vandring mot lämpliga ”matdepåer” fortgår i 3 veckor, och vid det laget har kullen oftast tillryggalagt en sträcka på 3-5 km.

Vissa kullar får gå ända upp till 8 km, för att nå sina mål. Ungarnas diet är de första 3 veckorna inställd på animalisk föda, och hönan styr därför sin kull genom sumpskogar och tallklädda bärrismyrar, där insekter som fjärilslarver, myror, spindlar, skalbaggar etc. finns i större mängder.

Målet för vandringen är att efter ca 4 veckor hitta en frisk blåbärsgranskog, eller en sumpskog med blåbär. Ungarna har vid den tidpunkten börjat gå över till vegetabilisk föda. Därför kan de bli mer stationära, och i huvudsak livnära sig på blåbärsrisets blad, skott och bär som finns i den omedelbara närheten.

Dödligheten bland kycklingkullarna är omfattande, och en beräkning som gjorts visar att endast 7-8 % överlever till nästkommande vår.

Skogsbruket

Enligt forskarrapporter är det moderna skogsbruket med större hyggen och avverkningsområden en bidragande orsak till att predationstrycket ökat mot skogshönsen. Om man jämför med gångna tiders naturskogar, där tjäderhönorna föredrog att lägga sina bon i någon naturlig glänta vid en solbelyst backe, eller under några smågranar på en nyupptagen hyggeslucka. Dessa ”naturliga” småluckor i skogen , gjorde det betydligt svårare för predatorerna att idka boplundring, då de inte som idag, systematiskt kan genomsöka hyggeskanterna och dess omedelbara närhet.

Tendensen är att hönorna fortfarande väljer att lägga redena vid öppningar och luckor i skogen, ”luckor” som idag är storhyggen och kan därför inte kan jämföras med gammelskogens mera naturliga föryngringsytor.

Predatorerna

En annan orsak till hyggenas dragningskraft på predatorer är att den biotopen gynnar gräsmarken att breda ut sig.Gräsbärande mark gynnar, smågnagarna och deras tillväxt.

Gnagarna i sin tur, har sina upp och nedgångar i levnadsmönstret. Det är vid dessa gnagarkrascher som trycket på tjädern och dess bon stundtals blir allt för våldsamt.

Förändring – Försämring

Jag gör nu här en kortfattad sammanställning av försämringar som påverkat tjädern, och bidragit till dess nedgång.
Förändring av skogsbestånd och uthuggning av äldre skog, gör att tjädern måste utvidga sina domäner för att få tillgång till mat och skydd.

(http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/tjader/tjadermanniskan.asp)

Skogens rotationstid har förkortats, vilket gör en snedfördelning av skogens åldersstadier. Detta medför ett ökat antal hyggen och ungskogar.

Av olika anledningar ersätter skogsägare tallskogen med gran, vilket krymper tjäderns och de flesta andra arters livsutrymme.

Trakthyggestekniken ökar gnagarnas utbredning och därmed predatorernas antal, vilket drabbar skogshönsen föryngring mycket hårt. (Hjeljord, O: (1980) viltbiologi lantbruksförlaget)

Utdikning av våtmarker, gör att de så viktiga kycklingmatplatserna krymper allt mer.

Med den nya skogsskötseln försvinner allt mer naturliga kantzoner, och dom återstående blir kraftigt förkortade, en effekt som minskar mattillgång och skydd.

Svårigheten för tjädern att få tag i det livsnödvändiga maggruset. Naturliga rotvältor, (där fåglarna kan plocka grus) blir allt sällsyntare. I de fall som det sker har människan en tendens att snabbt ”städa” upp. Fåglarna hänvisas då till grusvägarna, vilket kan bli bekymmersamt med tanke på de snöförhållanden som kan råda. Man kan även tänka sig att vägalternativet innebär en större risk, då t.ex. rovfåglar får en ypperlig anfallsvinkel mot de oskyddade fåglarna.

Jakten anses av de flesta ha ringa inverkan på tjäderbeståndet, då den i huvudsak drabbar ungfågel under höstarna. Toppfågeljakten under senare delen av vintern, som ju till stor del kanske drabbar äldre etablerade tuppar, skulle vid ett kraftigt jakttryck eventuellt kunna ha negativ betydelse.

Klimatet

En annan anledning, kanske rent jämförbar med skogsbrukets negativa inverkan på tjäderns nedgång, och som sällan nämns är klimatförändringen, eller med ett finare ord maritimisering det vill säga: klimatets utveckling mot svalare och fuktigare somrar, samt mildare vintrar.

Den utvecklingen leder till sämre tillgång till insekter och bär. Grundvillkoren för

hönsfågelkycklingarnas överlevnad har med detta kraftigt försämrats.

Förbättringar för tjädern

Vad kan vi då göra för att förbättra oddsen för våra skogshöns? Ett sätt som beskrevs och redovisades av några tjäderforskare från södra Europa, gick ut på att under en längre tid, kraftigt reducera och hålla efter rovdjur, som räv och mård inom ett visst område. Snabbt sågs en påtaglig ökning av antalet tuppar på lekplatserna, och efter tio år, visade det sig att populationen hade fyrdubblats. Den metoden, är nog alltför tidskrävande och kostsam om man tänker i ett större perspektiv.

För att få en mera hållbar situation är nog ett nytt tankesätt inom skogs- och miljöhänsynen ett absolut måste.

Ryktet om tjäderns död betydligt överdrivet

En uppstickare, som helt kullkastar alla kända teorier om tjäderns nergång, är de allra nyaste rapporterna som lämnats av forskningsteknikern Erik Ringaby. Ringaby som är anställd av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och huserar i Garpenberg där han är stationerad. Han är involverad i flera forskningsprojekt, och följer bl.a. ett stort antal sändarförsedda tjädrar. Ett projekt som för övrigt snart pågått i tre år.

Till skogsbolagens stora förtjusning, hävdar Ringaby att tjädern är ett välmående skogsvilt, som inte alls är utdöende. En av Garpenbergs största tjäderspelplatser ligger mitt i en 25 årig tallungskog, och platsen är idag tillhåll för fem-sex revirhävdande tuppar. Han säger sig också ha bevis för föryngringar bland contortaskog på SCA:s marker, norr om Sundsvall. Enligt Ringaby är tjädern inte ett karaktärsvilt enbart för den gamla skogen, utan en kantzonsfågel som utnyttjar en mängd olika biotoper, beroende på årstiden. Fältstudier visar att tjädern återvänder efter avverkning, betydligt fortare än man tidigare trott. Redan vid tiden för första gallring, ca 20-30 år är den tillbaka.

En annan spelplats som Erik refererar till, berättar om att man vid avverkningen, lämnat själva kärnan på ca 1ha, runt en våtmark med samma yta. På hygget har fröträd sparats. Vid ingreppet minskade antalet speltuppar något, men när ungskogen kommer upp ökar de i antal igen hävdar Ringaby med bestämdhet.

Tjädern är inte så beroende av sina gamla spelplatser, utan klarar att flytta och till och med etablera helt nya sådana är Eriks absoluta övertygelse.

Mothugg i debatten

På den nyligen hållna skogskonferensen i Uppsala dec.-02 lämnar den tidigare nämnda Ingemar Hjort, vars uppgifter mycket av detta häfte är baserat på, sitt svar på detta tal i sitt föredrag samt på en utgiven stencil, vidhåller han sina tidigare uppgifter, och nämner över huvud taget inget om Ringabys forskningsresultat.

Han avslutar istället sin skrivelse med orden:

Den som utan lång erfarenhet av vegetationskartering på lekplatser tror sig kunna påstå, att det fortfarande finns gott om alternativa lokaler, när den etablerade försvinner, gör tjädern en stor otjänst.

Slutsats

För att klargöra min tankegång blir summan av kardemumman följande: genom det moderna skogsbruket blir tjädern förloraren, i dubbel bemärkelse.

Dels det som nämnts om naturskogens försvinnande med förlust av spelplatser och lämpliga uppväxtområden. Samt det faktum att tjädern blivit mera tillgänglig för andra predatorer än de klassiska fienderna som mård och duvhök

Fiendeskaran har genom hyggesbruket utökats med arter som räv, grävling och kråkfåglar.

Dessa arter, som tidigare bara sporadiskt haft framgång i jakten på tjäderkullarna. På så sätt kan man säga att vi bidragit till att starta detta ekorrhjul.

Käll- och litteraturförteckning

Hjelhjord, Olov: (1980) Viltbiologi, Lantbruksförlaget, Oslo

Hjort, Ingemar: (1994) Tjädern en skogsfågel, Skogsstyrelsen, Jönköping

Hjort, Ingemar: (2002-12-02) stencil, Tjädern i går, i dag och i framtiden,

Högskolan Jönköping

Svensk Jakt: (2002 nr. 8), Tjäderns Död

http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/tjader/tjadermanniskan.asp

http://www.jaktogfiske.info/aarsoversikter/1987.htm

Orre

Foto: Gunilla Falk

Latinskt namn:

 

 

Tetrao tetrix – vilket betyder, lyrstjärtat och ”tetrix” anses vara ljudhärmande.

 

 

Typiska kännetecken:

 

 


50 cm. Stor skogshönsfågel. Tuppens fjäderdräkt är glänsande blåsvart, klarröda valkar över ögonen och stjätren
är lyrformad i svart på ovansidan ock vitt på undersidan. I flykten syns de rundade vita vingundersidorna och på den
svarta ovansidan framträder tydligt ett vitt vingband.

 

Hönan och ungfågeln är spräckligt gråbruna med en lätt kluven stjärt.

 

Finnes:

 

 


Mer eller mindre allmänt i södra Sverige, men blir mer och mer ovanlig ju längre upp i norr man kommer.

 

Föredrar öppna skogsmarker såsom hedar, mossar och kalhyggen. Går ibland upp på grusade skogsvägar för att äta småsten
som hjälp till matsmältningen

 

Äter:

 

 


Bär, björkknoppar frön och skott. Under sommaren äter ungfåglarna också insekter, larver och andra smådjur.

 

 

Läte:

 

 


Tuppens läte är en tvåstavig väsning. Hönan ett skrockande ”kock, kock”. Orrspelet består av en rad olika
bubblande och pyschande läten.

 

 

Häckar:

 

 


Orrhönan lägger sitt bo på marken, vanligen under en buske eller dolt av ljung och bärris.

 

 

 

Beskattning och viltvård

Jakttid. Orren får jagas under höst och vinter, men jakttiderna varierar i olika delar av landet. I Skåne: Endast orrtupp den 1-15 september (samt hela januari). I övriga Götaland: både tupp och höna får jagas från den 25 augusti till 30 september (samt endast tupp i januari). Svealand och Norrland: höstjakt på båda könen 25 aug-15 november, medan tuppjakt är tillåten från 16 november till 31 januari. Höstjakten efter orre mellan 25 augusti och 15 november På hösten jagas orren i allmänhet med stående eller stötande fågelhundar eller med trädskällare. Under vintern är toppjakt med kulvapen en vanligare metod.

Orren har inte missgynnats av det moderna skogsbruket i samma omfattning som tjädern. Men bevarandet av sumpstråk och mossar i skogsmiljö gynnar orren. Likaså kan björk och andra lövträd (vinterfoder) sparas i t.ex. kantzoner vid avverkning.

Orren och människan

Enligt jaktstatistiken är orren den av våra skogshönsfåglar som det jagas mest efter dal- och fjällripan. De senaste åren har avskjutningen legat på drygt 25 000 orrar. Avskjutningen har varierat kraftigt sedan 1939. När avskjutningen var som högst under andra världskriget sköt man något år mer än 100 000 orrar.

Orren har också en lång historia som matfågel i landet. Den var ett viktigt tillskott i hushållningen för folk i skogsbygden på 1700-talet både som mat men också extra inkomst då mycket vilt exporterades till städerna. Ett exempel på detta går att hitta i Fischerströms (1769) beskrivning av handeln i Stockholm ”…Alena hit till Stockholm föres och här årligen förlänas åtminstone 12 000 tjädrar, 53 000 orrar, 60 000 järpar utom det ansenliga antal av ripor, änder och sjöfågel, samt åkerhöns, snäppor, beccasiner, kramsfåglar, gröningar, m.fl.”.

Vill du veta mera?

Jägarförbundets hemsida.

Järpe

 

Jakt och viltvård
Jakt på järpe är tillåten från 25 augusti till 15 november i norra och mellersta Sverige. I söder är jakttiden 25 augusti till 30 september. Arten är fredad i sydligaste delen av landet där järpen är sällsynt. Den årliga avskjutningen uppgår till ca 10.000 fåglar.

Vid riktad jakt lockas järpen fram med en pipa, som härmar fågelns revirsång. Det är lättare att locka fram hanar, vilket är en fördel eftersom järpbestånd har flera hanar än honor. Många järpar skjuts tillfälligtvis vid jakt på andra arter. Inga speciella åtgärder vidtas för att vårda järpens biotoper. Järpen trivs mycket bättre i grandominerade bondeskogar, där den har 5 gånger högre täthet, än i grandominerade ”industriskogar”. Genom relativt små anpassningar i skogsbruket kan man gynna järpen. Genom att låta bli hyggesrensning och att hugga bort buskskikt och underväxt i form av buskar och ris vid gallring skapas goda möjligheter för järpen att gömma sig för predatorer. Att spara lövinslag i granskog är också mycket positivt.

Järpen och människan

Jakten på järpe har ett stort rekreationsvärde, särskilt i norra Sverige där det finns en stark tradition att jaga denna fågel. Nittio procent av beskattningen sker i norra Sverige, trots att starka stammar finns i andra delar av landet. Järpens sociala organisation är relativt väl känd. Forskning pågår för att kartlägga biotopkrav och för att studera effekterna av modernt skogsbruk.

Vill du veta mera?

Jägarförbundets hemsida.

Järpen- En doldis i sump- och blandskog. Johan Åberg. Skogsstyrelsen Skogsstyrelsens Förlag. Jönköping.

The occurrence of hazel grouse in the boreal forest. Johan Åberg. Doktorsavhandling. SLU. Umeå